Ibland blir man bara trött

Idag på eftermiddagspromenaden med dagishundarna hörde jag någon som skrek.
jag undrade var det kom ifrån. Såg en gubbe som stod i ett fönster.
Han skrek, - man får inte sparka hundar.
Jag tittar helt oförstående på honom, undrar om det är mig han pratar med?
Jag har aldrig någonsin sparkat en hund och just när han skrek stod jag och väntade på att en hund skulle sätta sig ner för att vi skulle fortsätta.
Jag frågar vad han menar och varför han säger det till mig.
Då berättar han att en från hunddagiset som var ute med 2 schäfrar sparkade sina hundar.
Jag förklarade då att för det första är det jag som är hunddagiset,
(men han var helt säker på att det var ju inte jag som hade gjort det!)
och att vi inte ens har några schäfrar.
Då säger han att jo det var i våras.
Jag förklarar än en gång att dagiset är jag och jag har inga schäfrar och jag skulle aldrig i mitt liv sparka hundarna.
det här var en gubbe som antagligen bara ville diskutera för han var säker på att det inte var jag (vilket det självklart inte var heller)
och det var två schäfrar i våras.
Försökte få honom att förstå att det var nog en privatperson som han sett.
hoppas att det gick in till sist men jag blir så ledesen och sårad.
Jag har verkligen aldrig gjort mina hundar ont, älskar mina dagis hundar som om alla var mina egna.
Saknar gamla dagishudnar från andra dagis och det finns massor av folk som kan intyga att jag inte gör sånt.
Men likt förbannat blir jag ledsen för att bli beskyld för en sån hemsk sak!

Ja var tvungen att skriva av mig.
Nu ligger hundarna och sover som stockar i boxarna.
Jag tror jag ska gå in och pussa lite på dom nu!